Lite torsdagstankar, lite osvenskt jante-fientligt skryt och lite sammanfattande tankar om att komma ihåg att bromsa och stanna upp.
När jag gick i högstadiet fick jag mitt första ledaruppdrag. Jag gick med som hjälpledare i barnkören. Sedan dess har ledaruppdrag, ansvarsroller och förtroendeuppdrag alltid varit en del av min vardag utöver studier och jobb. Jag har genom åren varit
barnkörledare, dansledare, sjungit i band, tjejgruppsledare, ungdomsledare i kyrkan, ridlärare, medlem i olika föreningar och styrelser, haft förtroendeuppdrag kommunalt, anordnat temadagar, läger och stora aktiviteter både på ridskolan och inom andra
områden.
Jag är bra på att organisera och få saker gjorda. Jag är bra på att anordna aktiviteter, hålla i grupper och vara ledare. Bra på struktur, ordning och reda.
Men ibland undrar jag hur livet skulle kännas om jag INTE hade allt det där. Om jag bara hade jobbet/plugget och mina hästar. Punkt. Om det inte utöver mina schemalagda arbetsdagar eller studiedagar fanns alla dessa möten, checklistor att pricka av, folk
att stämma av med och engagera, sponsorer att ragga, inköp att göra osv. Om jag efter avslutad dag alltid kunde komma hem och bara landa och syssla med mina hästar eller kanske göra ingenting.
Just nu önskar jag faktiskt att mitt liv vore så. Att jag inte hade några engagemang utanför mina studier utan hade mer tid att bara vara på gården och pyssla och ha tid för mina hästar. Men så ser det inte ut eftersom jag dels tycker om att hålla i saker,
är extremt driven och dessutom har lite svårt att säga nej. Eller lite förresten, jag har alldeles för svårt att säga nej vilket gör att jag inte sällan tar mig vatten över huvudet och ibland sätter mig i situationer jag egentligen inte har tid eller
möjlighet att reda ut. Men där brukar det oftast räddas upp av fantastiska människor i min närhet man kan delegera uppgifter till och som ser till att aktiviteten blir precis sådär bra som man vill. Vänner, arbetskollegor, eldssjälar...
Och jag tycker ju att det är roligt samtidigt allt det här. Vem vore jag egentligen utan alla dessa uppdrag? Vore jag ens jag? Det är intressant att tänka tanken och jag tror att jag i framtiden kommer trappa ner på mina engagemang,
inte minst när jag får fast anställning och i framtiden förhoppningsvis barn. Då vill jag ha tid för familjen, tid för gården och tid för återhämtning. Då blir det någon annans tur att kliva fram och hålla i ledarfacklan. Men redan i höst tänker jag
försöka trappa ner på det jag kan, ta ett kliv tillbaka och fokusera mer på mig själv och saker som ger mig energi. Men fram tills dess är jag, trots att jag ibland är trött och stressad, så oerhört stolt över mig själv i mina ledarroller och vad
jag åstadkommit genom åren.
När jag gick in i väggen lärde jag mig vikten av återhämtning och därför är jag idag supernoga med det. Inget får störa mina återhämtningsstunder. Då åker mobilen bort och inget får komma i vägen. Det är livsviktigt för att orka. Att pumpa i sig energi
från saker och människor som gör en glad, eller från total ensamhet i skog. Det är det som gör att jag har balans och att jag orkar. Plus att jag vet att det är okej att sänka ambitionen. Jag måste inte ha högsta betyg i skolan, och det är okej att
alla moment man planerat i en aktivitet inte blir av för folk är oftast ganska nöjda ändå. Livet är för kort för att springa på i 180 blås i ekorrehjulet och vi människor som har lätt för att engagera oss och brinna, ni - många av mina vänner är också sådana,
vi måste vara noga med återhämtningen så att vi inte brinner ut!
En uteritt på Elton, prata och skratta med en vän, simning, en promenad i tystnad i skogen, en bra bok, att köra bil och sjunga för full hals, att arbeta tillsammans med Martin, att jobba med kroppen i stallet för mig själv - det är avkoppling för
mig! Vad är avkoppling för dig?
